........

jaha, nu var operationen gjord.. nu är det för sent. sitter här nu med en tillfällig stomi på magen som gör mig så illa tillmods. Just nu tycker jag fruktansvärt synd om mig själv..

det sitter nått på min mage som är i vägen när jag sova, den gör att jag måste gå upp flera gånger varje natt för att tömma den.
den låter nu i början jättemycket. eftersom tarmen är så svullen nu så när allt ska ner i påser så låter det som man fiser. känns ju jättebra. får ha plastskydd i sängen utifall den skulle läcka, känns ju inte alls förnedrande.

det gör så ont i hjärtat. vill inte vara med längre. är så trött psykiskt och har inte mycke hopp kvar.. allt tar sådan tid. hur länge ska jag orka? har gått igenom så mycket nu att jag inte vet hur mycke jag orkar längre..

alla pratar om sen, sen, sen.. allt kommer bli bra sen, du kommer må så bra sen. allt kommer ordna sig sen.. JAG HATAR ORDET SEN!!! jag lever NU.. nu är det jobbigt, allt känns skit nu, jag tycker synd om mig NU! inte sen.. jag vet att det kommer bli bra sen men nu SUGER DET VERKLIGEN SÅ JÄVLA HÅRT..!!!!!

kan inte byta påsen själv utan att få ett psykbryt.. sitter bara och gråter och äcklas av mig själv.. varför var jag tvungen att gå igenom allt detta? hade det bara inte räckt med operationen och sluppit påsen?

När jag tittar på mig själv i spegeln så ser jag inte den tjej som jag såg under jul/nyår. En söt, gullg och glad tjej. Nu ser jag en glåmig, trött och sliten ful och äcklig tjej.

alla säger att jag ska rycka upp mig och göra nått kul? vad ska jag göra? jag kan inte ta en dusch utan att behöva tänka på vissa saker.. Jag vill verkligen inte visa mig naken för andreas nu, även om han tycker att jag är lika fin ändå så är jag äcklad över min egna kropp!! jag vet att jag tycker jättesynd om mig själv men jag måste få göra det också för att kunna gå vidare. tycka att det är skit och sen kunna gå vidare. och det är synd om mig nu.

jag tycker inte att någon ska behöva gå igenom det som jag har gått igeom. alla undersökningar som jag velat slippa, alla mediciner med biverkningar som gjorde att jag och andreas inte kunde sova i samma säng (hade så spring i hela kroppen så jag låg och skakade och hoppade hela natten), sprutorna som jag var tvungen att lära mig ta på mig själv, all smärta i magen jag stått ut med, all tid man suttit på akuten och legat inne på lasarettet, all tid man missat på jobbet för man har haft för ont at kunna jobba. och det viktigaste av allt, det sociala livet jag missade. att inte kunna gå på krogen och festa för att man inte vet om jag måste akut på toa eller får kramper, festa med kompisar (hur kul är det att sitta på toa hos andra och ha ont i magen). åka på stan eller andra ställen där det inte finns bra tillgångar till en toalett. bara tanken att åka en lite längre bit med bil är ett orosmoment. tänk att få toaattack i bilen på motorvägen?

andreas har fått offrat otroligt mycke för mig. honom kan jag inte tacka nog mycke. alla helger han suttit med mig hemma och tittat på film ist för att träffa kompisar och umgås. han är hellre hemma med mig så jag slipper vara själv än att vara med sina vänner. är han inte guld värd? alla gånger han suttit på akuten med mig in på natten för att sen åka och jobba. timmar då han suttit med mig på eftermiddagarna när jag legat inne och hållt mig sällskap. han gör otroligt mycke för mig och det tror jag inte att alla killar skulle göra allt som han gjort för mig.

många runt omkring har varit ett otroligt stöd för mig. mamma och pappa speciellt. de har fixat och donat så mycke de kan. pappa har skjussat upp mig till lasarettet när jag ska ta prover eller liknade. mamma som suttit och varit sällskap på akuten med, tröstat och hjälp mig igenom många jobbiga undersökningar. betalat besök hos läkare, mediciner och när jag legat inne. mina föräldrar ställer verkligen upp! jag är tacksam att de verkligen bryr sig så mycket som de gör!

ofta när jag har ont, är ledsen eller tycker att det är jobbigt så blir jag ofta arg för att jag inte kan förklara hur jag känner eller vill. jag vill inte vara svag i andras ögon. jag vet inte varför jag blir arg på alla men det är inte meningen att såra alla runt omkring mig som ställer upp för mig. varför sårar man mest dem som bryr sig mest?

vill vara snygg och leva ett nrmalt liv, det kommer jag göra om några månader. då kommer jag vara glad och kunna ha ett socialt liv. det kommer.. men låt mig nu tycka att det är jobbigt. jag kan inte se så långt framåt..